Umeå-besöket började med en skön promenad ner på stan för en öl på Bishops Arms. Tyvärr stängde de 22.00, så vi hann precis få en öl, men nte så mycket mer. Det vackra vädret gjorde att många sökte sig till Bishops, men fick vända i dörren- lite trist, skulle vara bra med "flex-tid" vid vackert väder. En kycklingburgare på Max och sen hem igen. Var för en gångs skull inte helslut i fötteran innan vi ens började- fantastisk känsla att kunna promenera sådär bara!

På måndagmorgon ringde doktorn, inget fel på sköldkörteln, bra iofs, men jobbigt att bara vara helt slut utan att veta varför. Nu när de uteslutit det "farliga", så var det inget mer med det, säkert bara en infektion som dragit ut... Jaha, så då är det bara att fortsätta gå omkring som en zombie? Men fortsätter det får man väl gå ner igen- känns bara så dumt att gå flera gånger för samma sak bara för att man tycker att det är avslutat p g a att man uteslutit farliga saker.

Umeå då.... ja, vad ska man säga. Det är bara att inse att det är som det är. Kommer inte att kunna träna upp mer rörlighet, utan istället gäller det att hålla det uppe, men samtidigt inte "pressa på" rörligheten, utan använda handledsstöd vid mycket belastning och rörelse. Just nu kan man inte göra så mycket, den finns artroser i benen i handen och om det inte vore för ärrvävnaden som sätter ner rörligheten i handleden, så skulle jag nog ha ondare. Tar man bort ärrvävnaden så finns det annat som kan bli sämre, t ex artrosen. Det är m a o bara att vänta och se hur det utvecklar sig, blir det ondare och artrosen mer uttalad, då är steloperation av dessa ben nästa steg. Permanenta skador har jag i vilket fall som, men visst låter det lite läskigt och brutalt. Man tror ju alltid att det inte är så farligt och att det sak gå att träna upp- jag har ju trots allt kommit jättelångt på vägen, från att inte kunna röra tumme eller handled nästan alls, till hyfsat rörlighet om än med vissa hinder.
Så nu är det handledsstöd, lagom träning, inte göra saker som gör ont och belasta lite lagom som gäller. Mocka kommer jag aldrig bli någon hejjare på, liksom att kratta och sopa, bära stora saker m m. Man får helt enkelt hitta nya sätt att göra det på och undvika eller bara göra lite av det som inte funkar så bra. Får nog fortsätta att kvälla hästarna, eller om jag kan dela med någon. Det är underligt att det går bra att rida!!! Lite trött och ibland lite ont, men inte alls som andra saker, sen så avbryter jag ju om det blir för mycket. Måste försöka hålla igång ridningen i sommar, trots hästfrånvaro, men kan ju "låna" någon gång ibland- bara jag tar mig upp på dem!

Mitt i allt det här så är jag glad och tacksam över att det inte är värre och att Hand- och Plastik fortsätter hålla koll på vad som händer. Min läkare Isabella är jag innerligt tacksam över, liksom alla andra som tagit så väl hand om mig.

Ja, då var man hemma igen, tillbaka till jobb, plantering, pyssel och städning. Katterna är tillbaka och det känns skönt komma in i rutinerna igen. På fredag ska jag börja träna igen!