Och det känns så bra!

Nu har det vänt....

...tar nya tag. Någon gång måste det väl vända? Tar ett ännu större kliv, må det bära eller brista. Känns bra ju i alla fall, beredd på det värsta så blir kanske inte fallet så stort.

Konstig vad sol och värme kan göra- plöstligt känns många saker inte alls så jobbiga. Har suttit i solen med goda vänner, druckit kaffe, pratat allvar och strunt- precis som det ska vara. Ätit glass, blodapelsiner, planterat penséer, planerat för veckans begivenheter. Fint att ha något att se fram emot. Städat trappen och tagit bort vintergrejor (tror inte att sandhinken och snöstyran kommer att behövas på ett tag- i värsta fall får jag väl gå ner i källaren och hämta upp dem igen).

Känner mig uppskattat för den jag är, då är det lättare att vara den jag är. Nu har jag börjat hitta fotfästet, börjar känna mig mer som mig själv igen.

Nu ska jag gå ut i solen, njuta en stund, läsa lite Filter och sen åka till Rörström...

Var snäll med varandra...

Snart är sommaren här igen. Bild: Privat

..har börjat. Nästa vecka är det dags för neurologen, då får man hoppas att det ger något som kan få allt att vända så smått..

Man vet i alla fall vart man har sina vänner i de mörka stunderna...  De som finns kvar trots allt är de som räknas. Tack.

Bild: Privat

Jeff Dunham i fredags- rolig snubbe men antingen är jag inte på humör just nu eller så hade jag lite för höga förväntningar. Han kändes lite sliten mellan varven, men det är klart, de åker ju från ett ställe till ett annat på bara någon dag, från enan änden av landet till den andra, från ett land till ett annat. Achmed är fortfarande min favorit.

Det blev en hektisk Umeå-visit... snabbt dit efter jobbet, se showen, sova, snabb runda på stan och sen hem igen.

Söndagen sov jag mer eller mindre bort, blev inte mycket gjort denna helg heller. Inte mycket som tar sig med andra ord. Har varit alldeles för mycket senaste månaderna, på många sätt och vis. När vänder det?

Bild: Privat

Försöker se tiden an, tar ett steg i taget och förväntar mig inget.  Det är enklast så.

Att planera känns inte som grejen, men jag har i a f planerat den lilla semester jag har.

Fäviken ska jag som vanligt försöka åka till och måla. Det blir nog enda målandet för min del, om inget dyker upp. Men att leta arrangemang får vara, kostar mer än det smakar och just nu finns inte orken att hålla igång en hobby till som kostar. Ridningen får räcka.

Efter Fäviken blir det nog några dagar i en stuga utanför Svanabyn. Fiske, läsning och lata dagar står på schemat.

Dit kommer jag nog att återvända under hösten för att plocka svamp. Just nu så är hösten det jag mest ser fram emot, det är min bästa årstid och efter allt som varit och är så hoppas jag att något gått framåt tills dess.

En resa till Sundsvall i vår hoppas jag blir av, samt en tur till Stockholm under året. Irland, som jag så sett fram emot får nog vänta lite till. Pratade med en vän där häromdagen- oj vad jag saknar dem alla, men det finns ingen möjlighet att åka än på ett tag för min del.

Några försiktiga mål att tassa mot...

Bild: Privat

Hur samlar man ihop resterna av sig själv? Rycker upp sig och går vidare? För vem gör man det?

Varför gör man det? Sökandet går vidare... men inte idag.

~~~~~~~PAUS~~~~~~~~

Har tillbringat 1½ dag i Rörström, där har jag bara tagit det lugnt och insett hur mycket jag behöver ett eget andningshål.

Jag har klappat katterna, läst tidningar, tittat lite på tv och surfat, utan ambition att göra något nyttigt alls. Sovit när jag känt för det, fikat gott när jag varit sugen. Nu är det dags att återgå till vardagslivet igen, ny jobbvecka som förhoppningsvis slutar i en Umeå-resa för att se Jeff Dunham.

I dagsläget känns det dock lite osäkert på om jag kommer mig iväg. I veckan har jag haft rätt svåra problem med skakningar i kroppen, det började komma efter jobbet några dagar, men sen höll det i sig redan från morgonen i går. Det är mest huvudet som skakar, men även kroppen har sin ryck, fram för allt om jag åker bil, varenda ojämnhet skjuter en ilning genom kroppen, musklerna drar ihop sig och det känns rätt obehagligt.

I Rörström har det hela lagt sig, allt känns helt ok så länge som jag håller mig still. Red i fredags, det gick helt ok trots skakningar, men det var SÅ skönt när det upphörde. Börjar ha rejält ont i nacken och kroppen är rätt slutkörd. Nu känner jag av det lite igen, då jag ju kört bil hem från Rörström.

Nu börjar jag bli lite orolig att jag inte kommer att kunna köra till Umeå på fredag efter jobbet, för om jag skakar som i veckan kommer jag nog inte vara någon bra bilförare, och risken är även att jag inte orkar i längden Bussen hinner jag inte med.. ja, det ska som sagt bli intressant att se hur det hela går.

Nu ska jag försöka vila lite i nattens lugn, men jag saknar knastret från brasan i Rörström och katternas sällskap..

Fridens Liljor...

Bild: Privat

Hur många vuxenpoäng har du? Barn? Volvo? Villa? Vovve?

Vem är det egentligen som har bestämt när man är vuxen? Om man ska följa omgivningens syn på det hela så är jag inte vuxen alls, om inte ett jobb räknas som vuxensak.. Har inget av ovanstående, har aldrig tidigare känt längtan eller behov av det. Allt har väl att göra med var och med vem man är i livet. NU kan jag känna att stabilitet i tillvaron, familj etc är något jag verkligen vill, men hur många följer egentligen sin egen vilja och inte omgivningarnas förväntningar? Det här är något som fascinerat mig länge, omgivningens krav och förväntningar verkar många gånger överskugga egna behov och önskemål.

Man ska ha bil, båt, skoter, husvagn, utlandssemester (gärna till Thailand), sommarhus, 2 bilar, hus etc.

Man ska skaffa barn, gärna flera. Inte för att man kanske vill just då, utan för att man ska. Det här är ju lika snett som kroppsynen som finns därute. Om jag inte vill skaffa barn, då är man onormal, följer inte normen. Men tänk om man inte vill just då, inte alls eller, inte KAN få? Vem har rätt att tala om för mig vad som är rätt eller fel?

Jag har pluggat vidare, tagit studielån, jobbar, försöker vara aktiv i föreningslivet.. Bor själv, försöker att inte ligga någon till last, hjälpa till där och när jag kan.. Men likt förbannat är man tydligen ingen fullvärdig medborgare om man inte har allt det där andra. Märkligt.

Jag är aldrig hemma för vård av barn, behöver inte vara ledig lov, examen eller storhelger... Vi tycker att vi är jämställda och öppensinnade, men det gäller tydligen bara om man följer standardformulär 1A.

Nu är jag beredd att ta klivet in i vuxenlivet, om tillfälle ges. Ska bli intressant att se hur det ses och tas emot, och hur jag själv reagerar när jag är på insidan och tittar ut på det som jag var tidigare. Smyger det på en utan att man märker det?

Kanske blir det en uppföljningsrapport.. någon gång i framtiden?

Bild: Privat

I slutet på april ska jag äntligen få åka till Neurocentrum i Umeå. Jag hoppas verkligen de kan komma på vad som är fel, symptom kommer och går, även på vänster sida och tröttheten håller på att förstöra mitt liv.. Att jobba och ha det så här är ingen höjdare.

Nu har jag även fått en knöl i handleden som jag bröt- undrar vad det kan vara? Får nog mejla Hand- och plastik om det... att det aldrig tar slut. Men det är ju bara att samla ihop sig igen och fortsätta.

Om jag nu skulle lyckas flytta till hus någon gång i framtiden så finns det naturligtvis saker att önska även där *S*

Här kommer del 2:

♣ Enplanshus

♣ Glasveranda/orangeri

♣ Hobbyrum

♣ Bibliotek

♣ Bra tvätt/torkrum med grovingång, gärna med dusch i anslutning (bra när man varit i trädgårdslandet eller i stallet)

♣ Öppenspis/Vedspis/Kamin- gärna alltihopa!

Har alltid velat ha ett engelskt herrklubbsbibliotek i murriga färger. Nåt jag aldrig velat ha, och aldrig kommer vilja ha är ett vitt hem. Allergi utan dess like. Visst, nåt rum vitt men med kontrasterande färger, inte inte vitt vitt vitt.

Uterum som kan användas även fina dagar under höst/vinter/vår samt för övervintring av växter eller titta på stjärnorna, vore kul.

Önska kan man ju, sen vad som blir är en HELT annan sak..

Bild: privat